?
Isn't the most perfect kind of love being accepted for who you are, no matter who you are, without having to change?
Then she snores. And I love her so much.
Then she snores. And I love her so much.
.
Det var aldrig mening att det här skulle vara en blogg som visade vägen mot något "tillfrisknande". Och det lär det inte heller bli.
And I call your name, she's alot like you
And I call your name, she's alot like you
Orättvist?
Läser någon det här? Bryr sig någon längre? Men vad spelar det egentligen för roll...
Jag känner mig så gammal. . . Så slut och trött på allt och allting, när jag är i en ålder där man bör vara raka motsatsen till detta. Så utdragen och torr som ett tomt, grått pappersark.
Jag försöker blicka framåt men ser ingenting, och när jag ser tillbaka finns det inte mycket mer att erbjuda.
Men jag vet inom mig, och med mig, att det finns perfekta ögonblick. Stunder då rum och tid upphör att vara relevanta faktorer för existensen. En punkt i allt inom vilken man kan leva mer än en evighet, och aldrig lämna. Jag befinner mig i dem än.
Kanske man inte kan be om något mer?
Livet är orättvist. Men om livet inte var det, så skulle liv i sig självt inte finnas. För att liv ska finnas måste död finnas. För att lycka ska finnas måste olycka finnas. För att framgång ska finnas måste nederlag finnas.
Och vad spelar det egentligen för roll när allting kommer omkring? Ingen, ingen alls. Ingenting är för evigt, alla murar falla, alla kommer glömmas, alla kommer den vägen vandra.
Det är bara ur vårat småaktiga perspektiv: orättvist.
Men nu är jag trött. . .
Jag känner mig så gammal. . . Så slut och trött på allt och allting, när jag är i en ålder där man bör vara raka motsatsen till detta. Så utdragen och torr som ett tomt, grått pappersark.
Jag försöker blicka framåt men ser ingenting, och när jag ser tillbaka finns det inte mycket mer att erbjuda.
Men jag vet inom mig, och med mig, att det finns perfekta ögonblick. Stunder då rum och tid upphör att vara relevanta faktorer för existensen. En punkt i allt inom vilken man kan leva mer än en evighet, och aldrig lämna. Jag befinner mig i dem än.
Kanske man inte kan be om något mer?
Livet är orättvist. Men om livet inte var det, så skulle liv i sig självt inte finnas. För att liv ska finnas måste död finnas. För att lycka ska finnas måste olycka finnas. För att framgång ska finnas måste nederlag finnas.
Och vad spelar det egentligen för roll när allting kommer omkring? Ingen, ingen alls. Ingenting är för evigt, alla murar falla, alla kommer glömmas, alla kommer den vägen vandra.
Det är bara ur vårat småaktiga perspektiv: orättvist.
Men nu är jag trött. . .
...
Var finns meningen?
?
När jag var barn fick jag munnen tvättad med tvål, blev inlåst i garaget/källaren, fick sparkar/puttar så att jag ramlade ned på marken, fingersmällar på pannan och blev vid minst ett tillfälle tvingad att äta avföring.
När jag skriver det rakt ut låter det inte normalt överhuvudtaget, men saker som inte borde vara normala har en säregen förmåga att uppfattas som det när det sker om igen i struktur. Särkilt när den som upprätthåller strukturen är en förälder.
Jag var nog en skitunge, och är det säkert än på flera sätt, men ska barn hanteras så?
Jag har vad som säkert kan klassificeras som ett bra förhållande till mina föräldrar idag.
Men ibland minns man.....
När jag skriver det rakt ut låter det inte normalt överhuvudtaget, men saker som inte borde vara normala har en säregen förmåga att uppfattas som det när det sker om igen i struktur. Särkilt när den som upprätthåller strukturen är en förälder.
Jag var nog en skitunge, och är det säkert än på flera sätt, men ska barn hanteras så?
Jag har vad som säkert kan klassificeras som ett bra förhållande till mina föräldrar idag.
Men ibland minns man.....
