bittertildeath.blogg.se

Ibland glömmer jag
Ibland försvinner jag
Ibland dör jag

 

Jag kan inte acceptera

Glömma eller förlåta

Allting så renderat

Att man kan gråta

 

Om några tårar funnits kvar

Men tillåt min skepsis

När skiten bara tar

 

ÅT HELVETE MED ALLT

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Igår var du alltid där
Idag syns du inte ens
Antar att alla glider isär
Bara tomrummet känns

Men jag saknar dig inte mer
Behöver inte ditt manér

Egen frid har ingen gräns

My dear old friend
You leave a bitter taste
Though sweet you have remained
So have I desperately changed

Jag är feminist, självklart.
Om du säger att du inte är det, anser jag nog att det är något litet fel på dig.
Men när någon framför separtist feministiska idéer,
eller vars enda definierande karaktärsdrag är att du är feminist,
känner jag nog lite av det där som gubbslemmet och älskare av patriarkatet känner vid tanken på mina åsikter.

Nej, anser inte att en kvinna som kissar på en scen är viktig samhällskritik. Tycker inte heller att alla män borde hålla käften.

Men jag har inte heller alla lösningar.

När jag var liten hade jag en feber
Ifrån min säng tycktes tiden stanna upp
Bladbevuxna svarta rankor växte ut med väggarna
Hotade av svälja både mig och taket helt
Och rymden fylldes av skärande skåror och ryck
Men trygghet fanns redan då
I att det värsta som kunde drabba mig
Och en var
Döden
Inte längre tordes så skrämmande
För mångt och mycket mer är att frukta
I detta livet
Än friden som kommer efter

Vem är du?

Vad gör du?

Vad vill du?

 

 

 

Ingenting.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

And through the darkness we would march to new and yawning chasms
Feeling fleeting straws of sanity through our fingertips lost among the rocky ground travelled
A new fad and obsession driving attention unhinged the focus wild
Trying to stroke the layers of dust and puss out of our eyes in chance to see
For in that which to us is obscured and distant lays our salvation
But we will never find
We will never see
For we are already there

Yet we march on

Ibland är det ett bottenlöst hål, dit ljusa strålar aldrig når.
Ibland är det en fallgrop, där skugga alltid rår.
Ibland är det bara en klump, men aldrig lättnad får.

Tomt, så tomt. Tungt, så tungt. Mörker...

Ibland är jag en fjäril, vingar breda slår.
Ibland är jag av luft, och regnet min tår.
Men främst är jag slagen, i ett hörn täckt av sår.

Ledsen, så ledsen. Inget, så inget. Svart...

Om drömmars musik kunde spelas i denna värld, vad månne vi då kunna höra?
Melodier så vackra och stråkar så sköra till körer så spröda, eller distar så dånande trummor så skakande till basgång så mullrande.
Men vi vaknar.
Musiken dör.
Magin är bruten och kommer aldrig mer igen.

Tills nästa vakendröm, det vill sig säga.