bittertildeath.blogg.se

"I didn't find the perfect moment, because I think today was about just having today. And I think we are one of those couples with a long story when people ask how we found each other. I will see her every now and then, and maybe one year, she'll be with somebody, and the next year, I'll be with somebody and it's gonna take a long time.

And then it's perfect.

 

I'm in no rush."

Skulle Du verkligen fälla tårar om jag föll ned död nu?
Och veta att jag inte längre har ont, veta att jag slipper allt det här, veta att jag äntligen får ro...

Gråt inte då, sweetheart...
Le för mig

Two kinds of people in this world
Winners... losers

I lost my power in this world
Cause I did not use it

So I go insane
Like I always do

And I call your name



She's a lot like You

Tell me lies,
tell me sweet little lies

http://www.youtube.com/watch?v=E5KK9U7MzE4

Ibland önskar jag att jag kände något av mina syskon...

Missförstå mig inte, jag vet vilka dem är - mina tre systrar, jag växte upp med dem och ser någon av dem fysiskt då och då vart annat år eller så. Men jag har ingen aning om vilka dem är, jag har inte ens sagt ett enda ord till min äldsta syster på säkert mer än 9 år, och hon har inte sagt ett ord till mig på mer än så.

Man ser och hör om hur andra älskar sina syskon, pratar och spenderar massor av tid med dem som om de vore deras bästa och äldsta vänner. Det är något jag önskar att jag kunde ha, jag var så avundsjuk på min bästa vän i högstadiet då hon hade en sådan tajt och kärleksfullt sammanhållen familj. Jag spenderade många kvällar runt deras köksbord tillsammans med dem, och kände mig där och då som en större del av hennes familj än jag någonsin gjorde av mig egen. Vi var inte ens en splittrad familj, vi är och var bara främlingar med bekanta utseenden.

Men sen minns jag hur jävla utfryst jag blev av dem när vi växte upp, minns att den här känslan bara går åt ett håll. Vilken situation det än var försökte dem bli av med mig eller inte låta mig vara med. Visst hade vi inte mycket gemensamt, men jag försökte och sökte deras sällskap, men eftersom jag var kille så fick jag aldrig vara "en av dem", eller ens bara vara med dem; jag var en börda. Jag var enda barnet i familjen, i ett hus fullt av jämngamla tjejer. Jag fick bittert lära mig att gilla min ensamhet, något jag dock nu är relativt glad över då det gjort mig till den ensamvarg jag är. Men det var inte den tioåriga pojken som gick för att leka "burken" och andra lekar med sina syskon, bara för att se hur de slutade leka och gick där ifrån när han närmade sig dem...

Sen började mobbningen. Utfrysningen kunde jag ta, men min näst äldsta syster kunde inte tåla att våra föräldrar skiljde sig, så då fick jag ta sarkasm, glåpord, skrik och beskyllningar ifrån henne dagligen. Allt ifrån om hur högt man tuggade till hur oerhört fet och ful man var. När jag var 14 försökte jag ta mitt liv första gången på grund utav henne. Det är svårt att förklara hur det var där och då, man måste nog ha upplevt det själv. Jag skar mig, utvecklade anorexia, men höll allting hemligt - för mig själv, så som jag fått lära mig att allting skulle göras. Jag önskade att hon skulle dö, jag bad om det på nätterna... Då fick jag lära mig att det inte fanns någon gud.

Nu för tiden låtsas hon som om inget av det har hänt. Jag håller mig undan från henne, jag känner fortfarande avsmak inför henne, men vi bor i samma stad och har samma familj så ibland möts våra vägar. Hon kan till och med låta vänlig. Fast jag vill bara köra upp mina ärr i hennes ansikte och skrika "DETTA FICK DU MIG ATT GÖRA, DITT JÄVLA PATETISKA AVSKUM TILL MÄNNISKA!!!"



Eller, alla har kanske sådana familjeförhållanden, bara att man aldrig får höra talas om dem...?

Ord över dessa vinda tänder skänker ingen lycka
Om, så hade det visat sig

I tro, Du intalar mig att allt är överkommet,
men greppet Din själs blotta närhet skapat, släpper ej

Bortkommen och förlorad under lager av damm lever jag, men knappt
Så orädd, vis - på något outgrundligt post-post-modernistiskt vis

Tiden arbetar emot mig och trots Einsteins theorem, så förstår jag
men jag vill inte vidare begripa dess omfattning

Saknaden av ljuva ord från dessa beslöjade källor
bränner mig nu mer än förr; parce que je brûle

 

Magneter över fallna brädhus drar spikar

likt minnet det förstånd jag kan sambringa inför dem

 

Tillskriv mig inte kaoset reflekterat i isen

Det är inte Dig ämnat

Ord

Inget annat än ord finns kvar

Men varför är det då så tyst?

 

Take off the sunglasses
Wild eyes reach out into a darkness deeper
Dance as we did in past times

Forget now like before
Sail on muddy waters of stolen ecstasy
The inevitable ground will be reached

But tomorrow's existence is then
Swirls of cold colors reign now
If you choose to see it in the right light

Live tonight - die tomorrow

När bussen kommer ska jag gå ombord

Ta min plats, och stirra på folket

Dömande ögon från alla håll

Mina lika så

 

En grå fors av alldaglighet förbi fönstret

Representerat innuti

Utav oss

Mig lika så

 

Men det är nattens sista buss

Och var skulle vi annars vara?

Om vi inte satt här

Jag lika så