Inget

Ord över dessa vinda tänder skänker ingen lycka
Om, så hade det visat sig

I tro, Du intalar mig att allt är överkommet,
men greppet Din själs blotta närhet skapat, släpper ej

Bortkommen och förlorad under lager av damm lever jag, men knappt
Så orädd, vis - på något outgrundligt post-post-modernistiskt vis

Tiden arbetar emot mig och trots Einsteins theorem, så förstår jag
men jag vill inte vidare begripa dess omfattning

Saknaden av ljuva ord från dessa beslöjade källor
bränner mig nu mer än förr; parce que je brûle
 
Magneter över fallna brädhus drar spikar
likt minnet det förstånd jag kan sambringa inför dem
 
Tillskriv mig inte kaoset reflekterat i isen
Det är inte Dig ämnat

-Men jag kan inte släppa taget

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0