Överträffar Lögnerna Du Hört
Ibland önskar jag att jag kände något av mina syskon...
Missförstå mig inte, jag vet vilka dem är - mina tre systrar, jag växte upp med dem och ser någon av dem fysiskt då och då vart annat år eller så. Men jag har ingen aning om vilka dem är, jag har inte ens sagt ett enda ord till min äldsta syster på säkert mer än 9 år, och hon har inte sagt ett ord till mig på mer än så.
Man ser och hör om hur andra älskar sina syskon, pratar och spenderar massor av tid med dem som om de vore deras bästa och äldsta vänner. Det är något jag önskar att jag kunde ha, jag var så avundsjuk på min bästa vän i högstadiet då hon hade en sådan tajt och kärleksfullt sammanhållen familj. Jag spenderade många kvällar runt deras köksbord tillsammans med dem, och kände mig där och då som en större del av hennes familj än jag någonsin gjorde av mig egen. Vi var inte ens en splittrad familj, vi är och var bara främlingar med bekanta utseenden.
Men sen minns jag hur jävla utfryst jag blev av dem när vi växte upp, minns att den här känslan bara går åt ett håll. Vilken situation det än var försökte dem bli av med mig eller inte låta mig vara med. Visst hade vi inte mycket gemensamt, men jag försökte och sökte deras sällskap, men eftersom jag var kille så fick jag aldrig vara "en av dem", eller ens bara vara med dem; jag var en börda. Jag var enda barnet i familjen, i ett hus fullt av jämngamla tjejer. Jag fick bittert lära mig att gilla min ensamhet, något jag dock nu är relativt glad över då det gjort mig till den ensamvarg jag är. Men det var inte den tioåriga pojken som gick för att leka "burken" och andra lekar med sina syskon, bara för att se hur de slutade leka och gick där ifrån när han närmade sig dem...
Sen började mobbningen. Utfrysningen kunde jag ta, men min näst äldsta syster kunde inte tåla att våra föräldrar skiljde sig, så då fick jag ta sarkasm, glåpord, skrik och beskyllningar ifrån henne dagligen. Allt ifrån om hur högt man tuggade till hur oerhört fet och ful man var. När jag var 14 försökte jag ta mitt liv första gången på grund utav henne. Det är svårt att förklara hur det var där och då, man måste nog ha upplevt det själv. Jag skar mig, utvecklade anorexia, men höll allting hemligt - för mig själv, så som jag fått lära mig att allting skulle göras. Jag önskade att hon skulle dö, jag bad om det på nätterna... Då fick jag lära mig att det inte fanns någon gud.
Nu för tiden låtsas hon som om inget av det har hänt. Jag håller mig undan från henne, jag känner fortfarande avsmak inför henne, men vi bor i samma stad och har samma familj så ibland möts våra vägar. Hon kan till och med låta vänlig. Fast jag vill bara köra upp mina ärr i hennes ansikte och skrika "DETTA FICK DU MIG ATT GÖRA, DITT JÄVLA PATETISKA AVSKUM TILL MÄNNISKA!!!"
Eller, alla har kanske sådana familjeförhållanden, bara att man aldrig får höra talas om dem...?
Missförstå mig inte, jag vet vilka dem är - mina tre systrar, jag växte upp med dem och ser någon av dem fysiskt då och då vart annat år eller så. Men jag har ingen aning om vilka dem är, jag har inte ens sagt ett enda ord till min äldsta syster på säkert mer än 9 år, och hon har inte sagt ett ord till mig på mer än så.
Man ser och hör om hur andra älskar sina syskon, pratar och spenderar massor av tid med dem som om de vore deras bästa och äldsta vänner. Det är något jag önskar att jag kunde ha, jag var så avundsjuk på min bästa vän i högstadiet då hon hade en sådan tajt och kärleksfullt sammanhållen familj. Jag spenderade många kvällar runt deras köksbord tillsammans med dem, och kände mig där och då som en större del av hennes familj än jag någonsin gjorde av mig egen. Vi var inte ens en splittrad familj, vi är och var bara främlingar med bekanta utseenden.
Men sen minns jag hur jävla utfryst jag blev av dem när vi växte upp, minns att den här känslan bara går åt ett håll. Vilken situation det än var försökte dem bli av med mig eller inte låta mig vara med. Visst hade vi inte mycket gemensamt, men jag försökte och sökte deras sällskap, men eftersom jag var kille så fick jag aldrig vara "en av dem", eller ens bara vara med dem; jag var en börda. Jag var enda barnet i familjen, i ett hus fullt av jämngamla tjejer. Jag fick bittert lära mig att gilla min ensamhet, något jag dock nu är relativt glad över då det gjort mig till den ensamvarg jag är. Men det var inte den tioåriga pojken som gick för att leka "burken" och andra lekar med sina syskon, bara för att se hur de slutade leka och gick där ifrån när han närmade sig dem...
Sen började mobbningen. Utfrysningen kunde jag ta, men min näst äldsta syster kunde inte tåla att våra föräldrar skiljde sig, så då fick jag ta sarkasm, glåpord, skrik och beskyllningar ifrån henne dagligen. Allt ifrån om hur högt man tuggade till hur oerhört fet och ful man var. När jag var 14 försökte jag ta mitt liv första gången på grund utav henne. Det är svårt att förklara hur det var där och då, man måste nog ha upplevt det själv. Jag skar mig, utvecklade anorexia, men höll allting hemligt - för mig själv, så som jag fått lära mig att allting skulle göras. Jag önskade att hon skulle dö, jag bad om det på nätterna... Då fick jag lära mig att det inte fanns någon gud.
Nu för tiden låtsas hon som om inget av det har hänt. Jag håller mig undan från henne, jag känner fortfarande avsmak inför henne, men vi bor i samma stad och har samma familj så ibland möts våra vägar. Hon kan till och med låta vänlig. Fast jag vill bara köra upp mina ärr i hennes ansikte och skrika "DETTA FICK DU MIG ATT GÖRA, DITT JÄVLA PATETISKA AVSKUM TILL MÄNNISKA!!!"
Eller, alla har kanske sådana familjeförhållanden, bara att man aldrig får höra talas om dem...?
