bittertildeath.blogg.se

 

Hellre än kärlek, pengar, tro, berömmelse eller rättvisa: ge mig sanning.

Det finns bara en bot mot kärlek: älska mera.

Erfarenheterna ligger i fingrarna och huvudet. Hjärtat är oerfaret.

 

 

     När jag var ung (Ung? Låter någorlunda konstigt, då jag är tjugoett år gammal vilket de flesta skulle räkna som att fortfarande vara ung. Jag menar ungefär fjorton till sjutton års åldern, då var jag ung.) kunde jag vara vaken i flera dagar utan något problem. Jag kunde sova en timme om natten i flera veckors tid utan att påverkas nämnbart. Även då hade jag mina perioder av äkta insomnia, fast det rörde mig inte så värst mycket. Nu när min insomnia förvärrats och jag är äldre tar det bara en natt av sömnbrist för att jag ska vara sur och tvär som en sexåring utan godis på lördagen, utbränd som en pundare efter ett fem dagars tjackrace och med ögon mer fulla av sand än en jamaican som precis haft sex i dyningarna. Därför tänker jag nu klaga loss:

     Jag kan inte gå ut och gå om nätterna då jag bor i gangsterförorten. Jag kan inte spela bas då min hand är skadad. Jag kan inte spela gitarr då P har haft sönder den bortom reparation. Jag har haft ont i knät i snart två månader och det blir värre. Jag är så pass förvirrad i mitt sinne att jag faktiskt känner serenitet. Jag saknar Dig fruktansvärt. Jag har tentamen i helgen som jag kommer kugga då jag knullat/förströat bort tiden. Jag har ingen frukt eller bär hemma. Jag känner att migrän är påväg. Jag har börjat att gnissla tänder helt plötsligt så mina käkmuskler gör ont. Världen är hemsk, egoistisk, människor lider och jag kan inte göra någonting åt det.

     Men utöver det . . . så skulle jag inte säga att det är så himla dåligt just nu (:

    Vilken gång i ordningen är det nu som jag varit nära att dö? Jag vet inte om denna riktigt räknas, men den var mer verklig än de flesta andra. Självmordsförsöken räknar jag inte med då de var självförvållade.

    De gånger då jag klamrat mig fast för att inte rasa ned i gruvhålen mot en stening och vattenmättad grav. Gången då jag var en centimeters felmarginal från att störta tjugo meter ned på en stenhög från bygget. Gången den utslitna elkabeln med tillräckligt mycket ström för att ta kol på en elefant susade förbi mitt ansikte. Gången jag inte hörde bilen och i absolut sista sekunden blev dragen bakåt och omkull i huvan (jag tackade dig aldrig så mycket som jag borde, A, du räddade mitt liv). Gången mitt hjärta stannade vid en dumdristig lek (dig har jag aldrig slutat att tacka, E... Förbli stark, förbli ren, och jag ska vara det med<3). Vid en annan lek, om möjligt ännu dummare (M, du visste precis vad som skulle göras, jag var aldrig rädd. Du förtjänade så mycket jävla bättre än det öde du gick till mötes, jag kommer aldrig förlåta mig för att jag inte fanns där för dig till slutet!</3 I backspegeln kan jag även minnas två serotonerga syndrom som var livshotande, en överhettning, en blodförgiftning. Jag har säkert glömt eller förträngt flera händelser.

 

    Men . . . bara den här gången var jag absolut säker på att döden skulle ta mig som sin egen. Det enda jag kunde tänka var "vad synd". För det hade varit en synd, jävligt synd. Jag är inte det minsta rädd för döden, jag har levt för nära den för ofta för att känna minsta ånger eller rädsla. Det som genom allt håller mig kvar är en kärlek till livet! Tro det eller ej, jag älskar livet! Jag kan säga det med den största uppriktighet och ärlighet. Skulle jag annars göra allt jag gör? Det som gör ont är att se hur andra människor försummar, förstör och utnyttjar det underbara mirakel - oddsens motbevisare - det vackraste i hela universum, varje dag. Att se någon/något man älskar skadas på detta sätt, varje dag i hela ens liv, är ibland alldeles för mycket för att ta.. Jag antar att jag måste skriva allt det här bara för min egen skull, mina egna tankar,

 

    men jag såg Dig. Genom alla tider, alla vändningar och svängningar; dina så klara blå ögon med mörk markering. Och du log ännu en gång, en sista gång, mot mig... Jag har bara börjat förstå hur mycket jag svikit ditt förtroende, hur mycket jag evinnerligt förstört. Jag ska inte vara så arrogant så att jag säger att jag vet vad du menar, men jag vill kunna. Det tog mig den här tiden, alla dessa misstag och snedkliv att ta mig hela vägen dit där jag är nu; att utrota vad som spärrade och ängslade. Jag har varit mer självisk än jag kunnat tro. Mer oärlig mot dig, mot mig, mot andra än jag kunnat tro.

 

 

    Går det ens att återgälda; går det att reparera? Jag vet inte heller. Jag har sagt att jag vill göra rätt, göra det rätt, oavsett vad. Och det kommer att ta tid.....

 

 

 

 

Helt plötsligt, utan förvarning